Medan hedersbetygelserna strömmade in runt om i världen uppvisades under tiden ett genuint ointresse för Wallenbergs gärning och öde från Sverige, vilket bekräftats i den statliga utredningen “Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen”. Det skriver Daniel Schatz, doktorand i statsvetenskap.
OM FÖRFATTAREN
Daniel Schatz
Doktorand i statsvetenskap, debattör och skribent
Den svenska diplomaten Raoul Wallenberg skulle fyllt 100 år 2012.Han dog med största sannolikhet i sovjetisk fångenskap, under omständigheter vi fortfarande ej har full inblick i. Som ung tjänsteman på svenska legationen i Budapest utfärdade han genom list, beslutsamhet och mod svenska skyddspass för ungerska judar, och räddade därigenom tiotusentals kvinnor, män och barn från en säker död under Förintelsen.
Wallenbergs försvinnande blev startskottet på en livslång kamp för familjen att få honom tillbaka till Sverige. Kampen för sanningen om hans öde krossade den svenske hjältens familj. Både hans mor Maria “Maj” Wising Wallenberg och hennes man Fredrik von Dardel tog livet av sig efter en lång och fruktlös kamp.
Få andra svenskar har åtnjutit så stor internationell aktning som Wallenberg. Hans insatser för att rädda människoliv används som exempel runt om i världen för att demonstrera att individens handling är möjlig och nödvändig för att trotsa grova och systematiska kränkningar av de universella mänskliga rättigheterna. Per Ahlmark har skrivit att Wallenberg “för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska och det moraliska och fysiska modet”. Än idag påminner han om vårt moraliska ansvar att reagera mot de krafter som försöker bryta ned demokratins och rättsstatens principer.
Det existerar idag fler än trettio monument över Wallenberg i tolv länder på fem kontinenter. Som andra icke-amerikan efter Winston Churchill utsågs han 1981 till amerikansk hedersmedborgare, han blev kanadensisk hedersmedborgare 1985 och hedersmedborgare i Israel 1986. Han är ihågkommen genom böcker, musikaler, symfonier, monument och filmer i länder som Japan, Storbritannien och Australien. Otaliga är de byggnader, platser, institutioner och gator som erhållit hans namn i städer som Budapest och Lund. Frimärken har gjorts med hans bild i länder som Uruguay, Argentina och USA.